Det är svårt att recensera en annan människas sorg. Rebekka Karijord skrev den här skivan efter att nästa ha förlorat ett för tidigt fött barn, den kom till under timmarna då hon satt på sjukhuset, med sin lilla, lilla bäbis mot huden. Musiken är just så, organisk och maskinell, som en kropp kopplad till en maskin. Men även lugn, trygg och vaggande. Skivan är symfonisk och enorm, men samtidigt så liten och avskalad, med en ödslig vildmarksröst, basala trummor och pianokomp.
