När jag lyssnade på låten Snö stod jag på tunnelbanan klockan 16:40 i rusningstrafik, och den melankoliska släpiga pianoballaden lät som den exakta motsatsen till det. Hela albumet Det ljuva livet är som en liten andningspaus från allt, en halvtimme frisk luft.
Det finns så mycket bra med indiebandet Tigers debutalbum. Att temat är det söndersjungna fenomenet kärlek, med allt vad det innebär, är en av de sakerna. För även om det är söndersjunget, lyckas Tiger få det att räcka ett varv till.
Ofta känns Tigers musik nästan lite som tagen ur en annan tid. Det är mjuka och nästan försiktiga ljudbilder som byggs upp av instrument som piano, gitarr och diverse slagverk som flyger mig över huvudet. Genom hela albumet låter musiken harmonisk och genomtänkt.
Även på en mer melodiskt lättsam låt som Panna mot panna är musiken så oerhört långt från söndermixad Miss Li-pop på Spotifys topp 50-lista. Tiger känns trygga i sin musikaliska värld, antagligen eftersom de inte brådskat fram sitt debutalbum, och det går att höra. Tiger respekterar musiken, för att uttrycka sig på ett nästan olagligt klyschigt sätt.
Albumet är kort, 30 minuter, och trots det är det avslutande spåret Duvan ett 1.23 minuter långt drömskt saxofon-outro som sätter punkt för låten innan, Mellan dej och mej. Förstår ni? Frisk luft! Viker man ett helt spår till instrumental utsvävning i dessa tider har man också respekt för musiken, även om det tar emot att upprepa.
Det ljuva livet är trettio minuter nästan perfekt poppoesi.
