The Temper Trap är urtypen för ett band som ingen riktigt vet varför de är kända. En anledning kan vara att deras enda hit någonsin - Sweet Disposition - för evigt förknippas med Zooey Deschanels indierulle 500 Days Of Summer. Ändå har australiensarna aldrig lyckats leva upp till hypen efteråt. Deras debut var skonsamt tråkig och efter flera timmars lyssning på bandets andra album är jag konfunderad. Tydligen har de forna indierockarna undertryckt sin kärlek för synthpop så länge att de trodde sig vara värdiga nog att faktiskt göra ett ”synthfokuserat” album. Suck. Antingen så var vintern alldeles för lång i Australien det senaste året, eller så har konkurrensen från riktiga synthband som Cut Copy och Gypsy & The Cat varit allt för närvarande.
