Stefan Murphys val av artistnamn för tankarna till den sortens infantila hybris som brukar gå över i 10-12-åldern, och kanske är det samma omogna och egocentriska världsuppfattning som får bandet att så tvärsäkert kliva rätt in classic-rockens hjärta. Deras episka rock'n'roll-byggen med lättidentiffierad påverkan av The Soundtrack of Our Lives-psykedelia, The Cult-muller och Mott the Hoople-pianohamrande borde inte kunna bli något annat än ett storslaget fiasko. Men på samma sätt som de flesta barn klarar sig oskadda igenom de faror de i sin oreflekterade självuppfattning ger sig i kast med ror The Mighty Stef ledigt sin bredbenta rock iland. Det beror på den mäktige bandledaren inte bara besitter en megalomanisk auktoritet utan också såväl en gedigen rockröst som en förmåga att rada upp utmärkta rocklåtar med pärlan Stella i spetsen.
