Damon Albarn har mycket på tallriken, och det leder ibland till att det blir längre pauser i något av hans projekt. Medan Gorillaz puttrat på, soloprojekt avlöst varandra och till och med Blur gjort comeback har The Good, the Bad & the Queen har fått vila i 12 år sedan debutalbumet, men inför Brexit-genomförandet var det angeläget med en återkomst.
Med dova färger målar de upp en dunkel bild av ett Storbritannien som med allt mer forcerad förträfflig självbild rusar mot isolation och bortom det avgrunden. The Last Man To Leave det sjunkande skeppet är Damon Albarn, som inte bryr sig om att ens försöka linda in sitt förakt för den brittiska överklassen, och där det inte är ilska är det istället stunder av djupaste sorg över landets självskadebeteende.
Samtidigt tangerar ofta The Good, the Bad & the Queens luftiga ärkebrittiska pop med sina music hall- och folkinslag The Kinks 50 år gamla liksom-ändå-hyllning till traditionella lokala företeelser i The Village Green Preservation Society - alldeles just återutgiven i en formidabel lyxbox - eller varför inte en äldre desillusionerad släkting till Blurs Modern Life Is Rubbish.
Gun to the Head är en munter melodi mitt emellan Madness och Sgt Pepper, kryddat med ett piano direkt från David Bowies tidiga 70-tal. Den sömlösa kombinationen av sådana referenser till en modernistisk helhet är till stora delar 74-åriga Tony Viscontis förtjänst, men med mäktiga och kanske lite underutnyttjade Tony Allen från Fela Kutis Africa '70 på trummor och The Verve-gitarristen Simon Tong i bandet hade The Good, the Bad & the Queen svårligen kunnat misslyckas.
Ännu djupare spår sätter The Clash basist Paul Simonon, som är central för skivans återkommande dubtendenser. Så fort tempot sänks och rytmen blir baktakt landar Damon Albarn mycket riktigt i ett vokalt uttryck som ligger nära Joe Strummers, allra tydligast i långsamma Lady Boston som resonerar om den brittiska samhällsutvecklingen med textraderna ”Where dows she go now, where is she taking me”, vilket möjligen besvaras av att låten i allt väsentligt är en omskrivning av Straight to Hell.
I The Truce of Twilight kompletterar man dessutom med ett elegant The Skatalites-blås, och även om Gorillaz- och Blur-fans kan känna sig lite osäkra i sina outforskade dubomgivningar känner de väl igen sig i de starka popmelodier som Damon Albarn alltid bygger sin musik på, oavsett vilken omgivning han befinner sig i.
