Turen har kommit till Speak Now från 2010 att släppas i nyinspelad version. Albumet är det tredje i raden som Taylor Swift spelar in på nytt för att ta kontroll över rättigheterna till musiken. Det är särskilt efterlängtat hos fansen eftersom det är det första och hittills enda album som Swift skrivit helt själv, vilket hon gjorde för att bevisa sig för kritikerna.
Som titeln antyder innehåller det också en hel del särskilt kontroversiella låtar, bland annat om musikjournalisten Bob Lefsetz, John Mayer, Kanye West, Taylor Lautner och Joe Jonas. Det har därför blivit känt som Swifts mest ärliga album. En nivå av ärlighet som hon sedan dess blivit lite för offentligt för att kunna praktisera. Därför bör Speak Now kanske främst ses som en personlig triumf och historisk artefakt i Swifts kanon snarare än en musikalisk skatt.
Albumet är också signifikant för Swift eftersom hon här tar klivet in i 20-årsåldern och ett första steg ut på den internationella scenen. Genremässigt är influenserna fortfarande tydligast tagna från country, men tidstypiskt passande är det även kryddat med rock- och emopunk. Som tidigare nyversioner har Taylor också plockat fram några extraspår som inte kom med på originalet. Den här gången har emokungligheterna Hayley Williams från Paramore och Fall Out Boy bjudits in att gästa två låtar. Valet är nostalgiskt träffande, men inte mycket mer än så tyvärr.
De fyra andra extraspåren följer dessvärre samma trend och lyckas inte sticka ut trots att de producerats av Swifts mer nutida samarbetspartners Jack Antonoff och Aaron Dessner. Mer än något visar deras arbete på hur långt Swift kommit ifrån sitt tonårspoppiga jag. Resten av albumet har samproducerats av Taylor själv och Christopher Rowe, som också arbetade med nyversionen Fearless.
Som helhet är det tydligt att de inte velat pilla för mycket i fanfavoriterna. Den luftiga produktionen är ett lyft, men tyvärr slätar Rowes överdrivna komprimering av låtarna över Swifts gedigna röstarbete, som ju är den största skillnaden från den äldre versionen. Udden har också tagits av den svidande bålbränningen av John Mayer på Dear John, där bytet av gitarrister gör sig påmint. Spekulationer har gått kring ifall Mayer skulle kliva in själv och lägga sina gitarrbends som är det som emuleras, en missad möjlighet. I sådana stunder blir det oklart vem som är mottagaren, eftersom produktionsvalen riskerar att alienera fans som då ändå inte kommer välja att streama den nya versionen.
Den största skändanden ändringen om man frågar fansen kom i textbytet på Better Than Revenge, som Swift tidigare sagt att hon ångrar. Där den gamla textraden “she's better known for the things that she does on the mattress" istället blev "he was a moth to the flame / she was holding the matches”. Ett tydligt tecken om något på hur inaktuellt albumet känns. Det är lite speciellt att höra en vuxen 33-årig Taylor sjunga om pojkvänner hon fick stulna när hon var 18.
Näst på tur sägs vara Taylors första renodlade popalbum 1989 som hon skrev 150 låtar till, vilket lär bli ett mer givande släpp.
