När Ry Cooder under snart 50 år har sjungit välvalda gamla folksånger om fattigas villkor, om förföljelser och om orättvisor har han gjort det i egenskap av kunnig curator i den amerikanska musikens historiska museum. Nu är det annorlunda. För även om han fortfarande letar upp urgamla sånger - här oftast spirituals av till exempel The Pilgrim Travelers och The Stanley Brothers - så är det den här gången inte med ett historiskt perspektiv han sjunger, utan i högsta grad med ett samtida.
I Gentrification - en av tre egna kompositioner i samarbete med hans son och numera närmsta medskapare Joachim Cooder - konstaterar han förvånat att Johnny Depp köpt fastigheten och funderar över vanorna hos de ”Google-män” som är på väg förvandla området efter sina preferenser.
Med en en mäktig countrygospeltagning av Blind Willie Johnsons Everybody Ought to Treat A Stranger Right använder han den sammanlagda kraften hos en gospelkör och en slidegitarr för att placera kärnan av den amerikanska musiktraditionen smack dab i mitten av den amerikanska samtidsdebatten. Från samma källa hämtar han en djupt ödslig och sorgsen Nobody’s Fault But Mine, och i sådana stillsamma ögonblick glänser Ry Cooders gitarrspel i all sin bedövande skönhet.
Ännu vackrare är det i Harbor i Love, och i den egna kompositionen Jesus and Woody där han låter Jesus ge Woody Guthrie råd i en tid när hatarna mobiliserar. ”You good people better get together, or you ain’t got a chance anymore”, föreslår Jesus, och konstaterar sorgset och självrannsakande att ”you were a dreamer, Mr Guthrie, and I was a dreamer too”.
Egentligen borde man kanske inte bli förvånad, för Ry Cooder har alltid haft civilkurage och ett öra mot marken, och han har aldrig gjort en dålig skiva under sitt halvsekel i den amerikanska musikhistorien. Men när det nu verkligen är på allvar gör han sitt bästa och mest äkta album någonsin.
