Då var det dags igen. Red Hot Chili Peppers är tillbaka med sitt andra (!) 17-spåriga album på blott ett halvår. Grattis till alla fans! Ni andra borde ge det nya albumet Return of the Dream Canteen en chans och lyssna – åtminstone så länge ni orkar, för The Chili Peppers blandar och ger med sin funkrock.
Jag tänker inte hylla gruppen till skyarna, men jag håller inte heller med Nick Cave om att Chili Peppers är skräp. Likt det förra albumet Unlimited Love så förtjänar Return of the Dream Canteen både ris och ros.
Jag delar först ut rosorna. Kvartetten visar återigen prov på sin enorma musikalitet. Det är både rockigt, psykadeliskt, rivigt, jazzigt och funkigt med sköna basgångar. I låtar som Eddie och Fake as Fu@k jammar basisten Flea lika suveränt borrfunkigt på elbasen som han brukar göra. Trummisen Chad Smith levererar som alltid med pinnarna och att otroliga John Frusciante styr över elgitarren igen är både älskvärt och tacksamt. Han höjer bandet – framför allt med riffen i Eddie och Afterlife.
En annan ros går till att sångaren Anthony Kiedis inte sjunger lika mycket som förr om sitt älskade Kalifornien. Förvånansvärt och skönt nog hörde jag honom bara nämna ”L.A.” i en låt på hela skivan, vilket var i låten Bella.
Jag slänger ris på antalet spår. Även detta album innehåller för många låtar då flera liknar varandra. Som så ofta med Chili Peppers blir det lite kaka på kaka och därmed trögt att plöja igenom allt.
Nästa riskast landar på de redan halvrisiga låttexterna. Som vanligt känns budskapen tyvärr ganska ogenuina och meningslösa. Exempelvis är My Cigarette en skönt jazzig låt, men den handlar om, ja… cigaretter. Lite mer djup i texterna hade inte skadat. Den låttitel som bäst beskriver bandets musik är tveklöst La La La La La La La La.
Skivans sju bästa spår är Eddie, The Drummer, Fake as Fu@k, Peace and Love, Shoot Me a Smile, My Cigarette och Tippa My Tounge. Det har inget med texterna att göra, bara att de är skönast. Den sistnämnda är dessutom extremt mycket RHCP med Kiedis rappinslag samt den så ofta hånade ordlösa sången ”ya, ya-ya-ya ya-ya-ya ya-ya-ya, ya”.
Kontentan är att chiliröran inte är stekhet, men ändå skapligt stark med fåtalet guldpepparkorn här och var. Överlag diggar jag funkrocken och ger därför albumet ett vagt leende.
