Väntan är äntligen över för alla PJ Harvey fans. Efter sju långa år kommer hon nu med sitt tionde studioalbum I Inside the Old Year Dying. Det rymmer 12 låtar som är starkt inspirerade av hennes andra fulländade poesiverk Orlam som publicerades förra året.
Harveys senaste världsturné ägde rum 2016 - tiden innan pandemin och Metoo - och resulterade i en utmattning som fick henne att överväga att lägga musiken på hyllan för gott. Efter några år återfann hon slutligen gnistan igen och det nya musikverket, säger Harvey, “kom ut ur mig på ungefär tre veckor”.
I Inside the Old Year Dying inleds med låten Prayer at the gate - en förtrollande melodi, präglad av lugna trumslag och elgitarr, tillsammans med PJ Harveys röst som förtrollar på ett hypnotiserande sätt, likt sirenerna i Odysseus. Med stängda ögon ger melodin känslan av att vandra runt ändlöst på en sommaräng med högt gräs som vajar i vinden och solen som smeker ansiktet.
Albumets höjdpunkt är helt klart låten I Inside the Old I Dying: en träffsäker melodi med lugna trummor och gitarr, som väcker nostalgi på ett vackert vis. Den är som skräddarsydd för att kontemplera över livet framför en solnedgång. Melodin berör rakt in i hjärtats djupaste kammare.
Den enda låten som får mig att skaka på huvudet är Seem an I. Starka bakgrundsvokaler blir konstigt sammansatta med elektroniska ljud som spinner ur takt med resten av låten och jag får bara lust att stänga av för att skona mina trumhinnor. Det blir för gnälligt och överväldigande.
I Inside the Old Year Dying är markant annorlunda från hennes föregående studioalbum The Hope Six Demolition Project. Denna gång är improvisation en väldigt stor del av hennes arbete då det mesta på skivan spelats in i samma stund som det skapades vilket ger låtarna en mänsklig och intim prägel.
PJ Harvey är en mångfacetterad artist som har en förmåga att gång på gång återuppfinna sig själv och i det stora hela är hennes nya studioalbum en hit. Hon bevisar ännu en gång att (nästan) allt hon rör vid blir till guld.
