Hur angelägna känns The Alarm idag? The vilkadå? Det var ett walesiskt band som en gång i tiden hyllades som nästa The Clash. Du är förlåten för att aldrig ha hört talas om dem, 80-talets överord var ett utslag av journalisters desperat nostalgiska längtan efter något som griper tag i hjärtan och själar. The Alarm hade inga andra ambitioner än att.eh.stadiumrocka och tävla med Bono om att förändra världen.
Hur angelägna känns Manic Street Preachers idag? Manic vilkadå? Det är ett walesiskt band som en gång i tiden hyllades som nästa The Clash. Men visionären och rebellen Richie James försvann spårlöst, och kvar stod tre kompetenta bakgrundsmusiker utan andra ambitioner än att. eh.stadiumrocka och tävla med Bono om att förändra världen.
Och där står de kvar. Med sitt sjätte studioalbum har James Bradfield, Nicky Wire och den där tredje killen åstadkommit vad de menar är sitt poppigaste alster hittills, och Nicky Wire beskriver skivan som "[I]The Holy Bible[/I] för 35-åringar".
Tony Visconti har. Nä, backa tillbaka.
"[I]The Holy Bible[/I] för 35-åringar"? Det där måste vi faktiskt reda ut. [I]The Holy Bible[/I] var Manic Street Preachers sista stora stund, den var Richie James testamente och den var en vibrerande, omskakande rockurladdning. [I]The Holy Bible[/I] släpptes för tio år sedan.
Den lyssnare som är 35 idag var alltså 25 då. Nicky Wire inbillar sig att den lyssnaren inte längre är intresserad av rock, engagemang, "4 Real" och kaxighet? Nicky Wire inbillar sig att 35-åringen, för evigt fast i Live Aid-eran, hellre vill ha stadiumgester, The Cult-gitarrsolon, Queen-körer, Simple Minds värsta synthmattor, låtsas-goth-pukor och sövande låtar/programförklaringar med titlar som [I]I Live to Fall Asleep[/I]?
Projicering, skulle Dr Jennifer Melfi ha sagt.
Skivbolag:
Artist:
