Fem år - en evighet - har passerat sedan Luke Reilly använde namnet Lucern Raze senast. Hastigt avdammat och ännu snabbare inspelat är det förstås inte mycket som är sig likt sedan debutalbumet, åtminstone inte på ytan.
Men ärligt talat är det lite svårt att begripa var fablässen för det ytliga 90-talet kommer ifrån, och ambitionen att göra big beat har inte hörts av sedan Chemical Brothers lades i formalin. Det hindrar inte Lucern Raze från att ogenerat flörta i sådana riktningar, där feta dansbeats kombineras med ännu fetare rockriff, och då måste vi gräva djupt i arkiven för att kunna plocka fram referenser som Primal Screams mest euforiska stunder eller Teddybears unga arga år.
Precis som var brukligt på den tiden är albumet fyllt av mer eller mindre namnkunniga gäster, från hiphopartisten Bryson The Alien från Portland, Oregon och tvärs igenom skivetikettens stall av skramliga nordengelska band (Swampmeat Family Band, Black Mekon, Chemtrails). Sudakistan skämmer naturligtvis inte ut sig i Elvis Ronaldo, och ShitKid har inte tappat sin Midasförmåga på skivans riktiga höjdpunkt i Trädgården.
Eftersom Lucern Raze dessutom fortfarande har kvar såväl sina skräniga garagerockgitarrer som sin förmåga att skriva omedelbara upptempolåtar blir det sammanvägda resultatet måhända en bagatell, men en medryckande och synnerligen underhållande sådan.
