Jag har inte haft allt för bra koll på Loyle Carner, några låtar har jag såklart hört. Som exempelvis hans jazziga och lugna rap på Damselfly. Däremot har den senaste plattan Hugo väckt ett stort intresse och jag är redo för att utforska mer.
De tre första spåren ger ifrån sig en episk start med unika samples, teatraliska melodier och ett kraftfullt framförande av rapparen. Det känns religiöst eller nästan som en uppenbarelse. Loyle Carner framstår som en ledare, predikant och en mästare i det han gör.
Rapparen får till bra rhyme schemes parallellt med en kyrkliknande kör på låten Nobody Know (Ladas Road). Utöver det så för han en fin dialog kring personliga erfarenheter och sociala orättvisor. Artisten öppnar upp sig själv för omvärlden och delar med sig av historier om rasism, knivvåld och sårbarhet.
För varje spår som spelas så trappas tempot ner och musiken tar sig an en mer avskalad form av hiphop. Det får temat i texterna att kännas subtila men autentiska. Ilskan finns i orden men de framförs på ett snyggt sätt.
Hugo bjuder på en raffinerad produktion och en Loyle Carner som visar både hjärta och själ i sitt artisteri. Oavsett om beatet har influenser från jazz, soul eller boom bap så lyckas han få sin röst hörd. Jag blir rörd, inspirerad och imponerad.
