Inledande Lite mer är verkligen plågsamt svår att utstå. Med ett våldsamt överdrivet Håkan Hellström-frasering, rejäla falsksång-sliranden och en trasromantisk text som hade kunnat vara en Håkan-parodi om den inte vore för överdriven är den kanske något av det sämsta som givits ut på skiva under 2000-talet. Jag är på väg att ge upp direkt och förpassa Daniel Filipssons andra Ljus-album till papperskorgen, när den andra låten plötsligt får mig att lystra. För Stella är inledningslåtens absoluta motsats. Tilltalet i sången till den 92-åriga koncentrationslägeröverlevaren Stella Tjajkovski är så varmt, unikt och kärleksfullt att jag smälter fullständigt. Det kan mycket väl vara om årets mest innerliga svenska poplåt, och det är svårt att begripa hur en och samma artist lyckas åstadkomma först ett fullständigt bottennapp och omedelbart intill revanschera sig med en sådan fantastisk fullträff.
På resten av Mörkrets prins spelar Daniel Filipsson framför allt gitarrpop med kopplingar både till Docenterna och till britpop. Någonstans ramlar han i Håkan-fällan igen, om än än inte alls lika djupt, men det vägs upp av det djupt mörka människoödet Vendetta, som är mäktig och stark med ett tilltal som en dokumentär-Krunegård. Att det ofta brister i personlighet är en black om foten, men mästerverket Stella ensam räcker mer än väl för att Ljus ska lysa varmt och starkt.
