Lissie är redan inne på sitt femte album, men har konstigt nog lyckats gå under radarn sedan debuten 2006. Ett mysterium för mig. Visst är det så att hennes musik saknat pricken över i, den har aldrig nått hela vägen fram. Men på det nya albumet Carving Canyons har Lissie hittat en nytändning.
Förnyelse är den röda tråden som går genom projektet. Textmässigt handlar albumet om att hitta sig själv igen efter ett uppbrott och själv kallar hon projektet för en ny musikalisk era.
Innan har musiken främst varit pianodriven, vilket ofta blivit lite platt, men här har den country-rockiga gitarren plockats fram. Låten Night Moves står ut särskilt, en nattlig, tidlös och medryckande virvelvind till låt. Lissies röst påminner i de bästa av stunder om Stevie Nicks, och i sann Nicks-anda påminner låten om en korsning av Edge of Seventeen och Dreams. Kanske lite för mycket, men den är så bra att jag tänker förlåta det.
Resten av albumet är för att tala klarspråk helt okej. Mycket vill jag skylla produktionen, som inte är särskilt smickrande för hennes röst och för det mesta halkar tillbaka i en lunkande cowboy-rytm. Då är lugnare låtar som titelspåret Carving Canyons bättre, där hennes röst får vara bärande. Det känns som ett väldigt slöseri att det inte är bättre producerat. Hade Aaron Dessner stått för produktionen, producent till bland annat Taylor Swift, hade det varit en bästsäljare.
Det känns som att “slow and steady wins the race” är applicerbart här. Det kommer nog ta ytterligare ett album tills Lissie brett ut sina vingar.
