C’mon You Know är det tredje albumet från Oasis-brodern Liam Gallagher. Med sig denna gång har han giganter som Dave Grohl, Ezra Koenig (Vampire Weekend) and Nick Zinner (Yeah Yeah Yeahs). Hans nya samarbetspartners har sannerligen tillfört nytt liv i musiken, och gör det än mer tydligt att han inte kan stå på egna ben musikaliskt utan behöver sina stödhjul.
Under de 13 åren som gått sedan Oasis uppbrott har ju varken Liam eller Noel lyckats presentera något som är lika bra som det de gjorde tillsammans. Men för Liams del är det nya albumet det närmaste han kommit till en egen musikalisk identitet, eller ja, en kurerad sådan av andra musiker. Musiken är mindre skitig och mer dynamisk. Det nya albumet är också mer melodiskt fokuserat, vilket visar Gallagher från sin bästa sida sångmässigt.
Musiken förlitar sig till stor del på produktionerna, då texterna återigen inte är särskilt utmärkande. Bland de 14 spåren är majoriteten slätstrukna låtar som snabbt försvinner ur minnet, men albumet har en del guldkorn. Förutom titelspåret sticker några ut särskilt, Don’t Go Halfway, Too Good For Giving up, It Was Not Meant To Be, World’s In Need och Better Days. De lyckas genuint hitta tillbaka till det där klassiska rock n’ roll-soundet.
Men det går inte att komma ifrån att det bästa låtarna är de som låter som Oasis. Han lyckas inte komma ifrån den ständiga skuggan. Det är ju också det man helst vill ha tillbaka.
Efter två mediokra soloalbum överraskar C’mon You Know, det är det bästa Liam släppt. Men det är fortfarande en lång väg att gå innan det är i närheten av Oasis. Kanske skulle det bästa vara att lösgöra sig från skuggan helt, som han gör på låtar som Moscow Rules, nu sitter han fast i mitten.
