På Kendrick Lamars efterlängtade album får hitsen och det instrumentala ta ett steg tillbaka till förmån för text och den självbiografiska ådran. Mr Morale and the big steppers är ett ambitiöst album och det är förståeligt att det tagit så pass lång tid att producera.
2018 tog Lamar emot en Pulitzer för sitt textförfattande, och här får texten verkligen skina. Men albumet är så texttungt att det ofta överskrider i tonsatt spoken word, orden får styra. Det är välskräddat men kompakt, detaljtungt och ofta monotont. Han har mycket att säga om världen som hunnit passera de fem senaste åren, men det är inte en dialog. Det är ett personligt album för egen skull, det pratar till snarare än med.
Albumet är hela 18 spår långt. Även om hela samlingen är mer soul-fokuserad är det lösare i kanterna, inte lika musikaliskt rättframt och mer flytande än förra albumet Damn. Albumet är lika självsäkert som utforskande. Det är först en bit in som det blir mer följsamt, men det är betydligt mindre beat-fokuserat än innan och slagkraftigheten från 2017 saknas.
Det är den långa raden features från bland annat Ghostface Killah, Kodak Black, Portishead‘s Beth Gibbons, Summer Walker och Baby Keem, som är det som gör musiken dynamisk på riktigt. Låtarna Die Hard, Father Time och Purple Hearts breddar ljudbilden.
Samtidigt som det är löjligt att förvänta sig en kopia av ett tidigare verk är det för mig svårt att inte bli besviken över hur långt han förflyttat sig från Damn, även om Mr Morale and the big steppers är ett storslaget verk i sin egen rätt.
