Australiska Julia Jacklin debuterade 2016 och är nu redan inne på sitt tredje album. Pre Pleasure är hennes mest kompletta album hittills.
Medan det förra albumet var rått och släpigt melankoliskt har hon här hittat en bättre balans och flöde. Den största skillnaden tycks vara att albumet inte skrivits på gitarr som innan, utan på piano. Gitarren är fortfarande väldigt närvarande, men musiken har fått nya dimensioner och blivit mjukare. Den narrativa berättandet i musiken har fått större dynamik.
Jacklin är en låtskrivare i klass med Joni Mitchell, och även hennes penna känns här mer medveten och träffsäker. Det är ordrika texter som ger nya perspektiv på vardagliga ting. Låtarna är fullspäckad av historier som kretsar kring hennes uppväxt inom katolicismen, relationen till gud, den egna kroppen, lust och det relationella. I mitten av allt finns ett identitetssökande och en större självmedvetenhet som artist.
Hon placerar långsamt ut orden för att lyssnaren ska låta allt sjunka in, en mästare på att bända in text i musik och inte ta enkla genvägar. Melodierna framstår först som diskreta men växer för varje refrängrunda. Låtarna är antingen behagligt kaleidoskopiska och svävande eller något mer kantiga artpop alster. Men trots att det är så lågmält är det aldrig fattigt konstruerat. Musiken har en sann elegans, och det är mycket tack vare produktionen som bättre sorterar element för tydlighetens skull. Det bästa exemplet är det inledande spåret Lydia Wears A Cross.
Den andra hälften av albumet drar ned tempot drastiskt till en slags slow motion, och då var det inte så livligt till att börja med. Det kompenseras stundvis med distade elgitarrer eller en mörkare musikalisk grund, men ofta blir det så utdraget att det inte håller. Men det är också det enda sättet som albumet brister på, så jag hoppar helt enkelt förbi de låtarna.
