Från att ha varit ett band som närmast var med och formade något så amerikanskt och hemskt som emo-bottnad metalcore 2005, har bandet tagit enorma steg framåt. I dag är de närmast att beskriva som moderna metal-veteraner, som sätter fokus på en teatralisk upplevelse med nyanser i 90-talistisk industriell metal korsat med radiovänliga melodier.
Mother tar vid där föregångaren Ritual lämnade, men är tyvärr betydligt tristare. Den dynamiska kärnan av aggression och groove, som behövs för att förmedla den storslagna ambitionen, blir här istället tafatt och tråkig. Maria Brinks sedvanliga, fantastiska uttrycksfullhet, förpassas då till att snarare vara tjatig.
Det är inget snack om att Maria Brink är den betydande kraften i bandet, som kreativt och visuellt har tagit dem till en unik position inom metal, men på detta sjunde album blir hennes alltför bärande position, bandets fall.
