I närmare 15 år har den okända trion skapat experimentell musik, som aldrig har fått se ljuset förrän nu. På sitt debutalbum bjuder Frankfurt på en rad verk, som för tankarna både till rastlösheten och saligheten.
Här dansar elorglarna tillsammans med synthar och organiska instrument. Resultatet är musik som känns tidlös. I låten Achibald avslutas melodin med ljudet av vad som liknar ett kraftigt, bultande hjärta - vilket känns som ett bra sätt att sammanfatta hela albumet.
En risk med den här typen av skivor, som mestadels består av instrumentala låtar, är att musiken slutar att överraska. Det finns självklart undantag, vilket Frankfurt är ett exempel på.
Trion känns nyskapande och blickar framåt mot nya mål i sina låtar. Melodierna ändrar tempo, känsla och plötsligt dyker det upp en mörk, trygg röst i Hamartia som sjunger om att du inte ska oroa dig för hennes problem - då du har dina egna problem att sköta. Helt otippat.
Frankfurt lyckas på mindre än några sekunder växla och bygga upp helt nya verk, som aldrig känns identiska med låtarna som redan spelats. Den kittlande känslan av att konstant överraskas är tillfredsställande.
Med det sagt består debutalbumet bara av sju spår, som är mellan tre och sex minuter, vilket gör det svårare att hinna bli uttråkad. Med facit i handen tycker jag att trion skulle ha vågat slänga på ytterligare låtar, då allt gick så fort. Samtidigt har jag förståelse för att det här är musik som knappast låter sig tvingas fram. Trots allt tog det väldigt många år att över huvud taget göra debuten
Frankfurt - Frankfurt
Skivbolag:
Artist:
