Deerhunter - Monomania

Patrik Forshage 07:21 12 May 2013

Bradford Cox låter inte harmonisk, direkt. Efter motsatt fokus på förra Halcyon Digest för tre år sedan är det den här gången viktigare med utlevelse än med finess och detaljer. Han stormar in i första låten som en rabiessmittad Lux Interior, och med den sortens smutsiga sound och aggressiva attack sätter han tonen för Deerhunters femte album. I Pensacola låter det lika hjärtskärande som det hade gjort om en instabil Roky Ericksson slog sina påsar ihop med lika obalanserat The Libertines, och så fortsätter det med melodismart oväsen i rakt nedstigande led från Hüsker Dü, Lemonheads och Pixies. Texterna är lika osunda, med titlar som Leather Jacket II och Neon Junkyard och textrader om att vara en ”poor boy from a poor family, I’m so dirty”. För även i de hårdaste distorsionsmiljöerna hittar Bradford Cox konsekvent utrymme för melodisk skönhet och smarta krokar - allra mest så i utsökta Sleepwalking. Med ytterligare nyanseringar i form av till exempel någon försiktigt uppgiven stilla poplåt som T.H.M. och i Punk (La Vie Antérieure) till och med lite Baudelaire är Monomania tveklöst albumet där Bradford Cox överträffar sig själv.

 

Skivbolag: 
Artist: 

Fler musikrecensioner