Christian Lee Hutson är indiedrottningen Phoebe Bridgers senaste protegé, nyligen signad till hennes skivbolag Saddest Factory Records. Det är sällan konceptet kille med gitarr känns nytt, men med Lee Hutsons lågmälda nyanser blir det det.
Han debuterade redan 2016 och släppte sitt debutalbum för två år sedan, men lyssnar man på det nu är det tydligt att det saknats något. Det nya albumet Quitters har producerats av radarparet Phoebe Bridgers och Conor Oberst, och de har satt sin prägel utan att själv ta för stor plats.
De flesta låtarna har en finkänslighet som man inte ofta hittar i den här genren. Lee Hutsons sång och gitarrspel är charmigt inbjudande och autentiskt intimt. Det lyckas vara både luftigt och livfullt på samma gång. Men både hans gitarr och sång blir ofta för svajigt. Även om gitarrgnissel och det sliriga och dissonanta i sin grund är trevligt, framstår det snabbt slarvigt. Det är en fin balans mellan medvetet skitigt och otränat fumlig.
Samtidigt som singlarna som Rubberneckers är medvetet utarbetade i minsta detalj, låter de flesta låtarna som en demo eller en enda tagning. Det behöver inte nödvändigtvis vara något dåligt, men görs än mer uppenbart av den mycket mer avancerade produktionen. Det sitter helt enkelt inte ihop. Produktionen har spacklats på som glossigt glitter utan att kärnan bearbetats tillräckligt.
Det är tryggt och behagligt men inte utmanande. Det är puttrande och släpigt, där låtarna ofta inte har någon större utveckling och Lee Hutson oartikulerade text och släpiga röst saktar ner för mycket.
Med det sagt är det helt klart varför Bridgers signat honom. Jag hoppas att han hittar sin grej på nästa album, för han är nästan där.
