När Black Eyed Peas släppte singeln Street Livin’ under början av 2018 hade något hänt. Den ikoniska gruppen som haft stora kommersiella framgångar med album som Elephunk och Monkey Business under 00-talet hade tappat en medlem. Fergie, som utan tvekan var den mest karismatiska i gruppen, var inte längre med och Black Eyed Peas med Will.i.am i spetsen var tydliga med att de nu skulle betraktas som en trio. Gruppen var ursprungligen just en trio, men det var inte fören Fergie anslöt under 2002 som de verkligen slog igenom. När de nu återvänder med sitt åttonde album Translation är det tydligt att de söker efter en ny identitet i ett musiklandskap förändras i rasande fart. Denna gång har de hämtat inspiration och förstärkning från de sydligare breddgraderna.
Singlarna Ritmo (Bad Boys For Life) med J Balvin och Mamacita med Ozuna hintade tidigt om att Translation skulle vara ett klubborienterat album. Gästande J Balvin har blivit synonym med kommersiell succé och Black Eyed Peas kastar sig utan förbehåll in i genres som dancehall, trap och reggaeton samtidigt som de ger sina alster en poppig twist. Många av de spansktalande gästartisterna dominerar redan topplistorna i Central- och Sydamerika vilket Black Eyed Peas förmodligen är mycket medvetna om. Djupa basgångar, baktakt och bombastiska arrangemang med fokus på dans och attraktion genomsyrar hela Translation. Black Eyed Peas besatthet med att remixa gamla hits till klubblåtar är dock störande. Ritmo (Bad Boys For Life) är baserad på Coronas gamla hitlåt Rhythm of the Night och Vida Loca är en variant på MC Hammers U Can’t Touch This vilket hintar om att kreativiteten inte var på topp när de skapade detta spretiga album som helt saknar narrativ. Dansmusik behöver givetvis inte ha ett syfte, men Translation är en samling med relativt anonyma spår som alla ämnar till att få i gång ett klubbgolv, inte så mycket mer än det. Det känns mer som en spellista på en förfest än ett album.
Avslutande spåret News Today handlar om coronapandemin och dess offer. Trots att låten i sig är bra, med en mjuk produktion och många empatiska one-liners, blir det också lite absurt. Hela Translation är full av hårda beats och basgångar som är skapta för dansgolv. Just nu kommer dock ingen få möta musiken i sitt rätta habitat då svettiga klubbar är ett minne blått. Black Eyed Peas har inte haft en ordentlig hit på väldigt länge. Spår som Mamacita kommer förmodligen göra att gruppen återvänder till på topplistorna, men Translation i sig är inte ett imponerande album.
