Adam Heldring gör comeback - över ett decennium efter debutalbumet 2009. Artisten har en behagligt raspig röst med ett uttryck som ofta liknas med Rufus Wainwright. Sånginsatsen förhöjer den melankoliske indierocken och är Heldrings största styrka. Det är fin musik för en regnig höstdag men hit-potentialen är relativt låg då de flesta spår tycks sakna en medryckande refräng som lägger sig på minnet. Jag upplever musiken som ganska fragmentarisk, men det behöver inte vara en nackdel. Heldring har ett amerikaniserat sound och texterna återvänder ofta till Hollywood, California och andra referenser från over there. Bäst på skivan är Never Too Late To Give Up. När Heldring gör sin grej med gitarrspel i perfekt symbios påminner det mig lite om Jeff Buckleys legendariske liveplatta Live At Sin-é - vilket får ses som ett synnerligt gott betyg.
Skivbolag:
Artist:
