Woman on Top

Jäpp. Titeln syftar precis på det ni tror. Tjejen är nämligen åksjuk och förutom att hon alltid måste köra bilen så måste hon sitta överst i sängen. Annars kräks hon. Men den som förväntar sig några svettiga och akrobatiska sekvenser med Penelope Cruz i förarsätet - både här och där - har hamnat på fel film. Och jag skulle till och med vilja säga att om man väljer att gå och se [I]Woman on Top[/I] - då har man gått på fel film. Visst är Penelope Cruz exotiskt vacker, men det blir snarare till ett problem för henne. Det är lätt att bländas av skönheten och missa att det faktiskt också bor en skådespelerska i spanjorskan. Inte för att rollen som Isabella i den här filmen kräver särskilt mycket av den varan, men alla som sett Pedro Almodóvars Allt om min mamma vet att hon duger även i kvalificerade sammanhang. Det hade varit enklast att avfärda [I]Woman on Top[/I] med en axelryckning, att inte ta den på allvar. Men den sortens välgörenhet ligger inte för mig. Tvärtom. Eftersom [I]Woman on Top[/I] är en otroligt dum film så är jag angelägen om att skriva att det är en otroligt dum film. Hör själv. Isabella och hennes man Toninho har en restaurang i Bahia i Brasilien. Isabella, som har den kulinariska begåvningen av de två, står alltså mest i köket, medan Toninho spelar gitarr och flirtar med de kvinnliga besökarna. Lagom kul, tycker Isabella. Och när hon hittar honom i bingen med grannfrun - då räcker det. Toninho skyller på att han känner sig omanlig för att han inte får vara på topp i sängen, men Isabella låter sig inte luras. Hon lämnar Brasilien för San Francisco, där hon flyttar in hos sin kompis, transvestiten Monica. Småningom upptäcks hon av en TV-producent som sniffar dollar både i hennes utseende och hennes kokkonst. Självfallet blir han handlöst förälskad i Isabella, men lagom till han ska sätta in sista stöten - dyker Toninho upp. Helt otippat. Mellan de softade soluppgångarna i Bahia och de softade solnedgångarna i San Francisco ska det här alltså föreställa en film om en kvinnas frigörelse. Utan att ljuga vågar jag påstå att jag sett sett djärvare försök i genren och utan att ljuga vill jag nog avfärda [I]Woman on Top[/I] som en enda lång reklamfilm för latinamerikansk mat och kultur. Vilket inkluderar den förbannade bossanovan