Vad är egentligen verkligt? Vem är egentligen galen? Dessa frågor står i centrum när Viktor Johanssons följer sju människor med särskilda behov genom öde platser i Umeå.
Viktor Johansson har tidigare bland annat gjort dokumentärfilmerna Under Gottsunda där han följde invånare i förorten och Inuti diamaten som handlar om en nedlagd diamantfabrik i Robertsfors.
Titeln till denna film verkar komma från en förhoppning hos de medverkande om att vara något mer än en förutsägbar programvara. ”Du är inte ett operativsystem, du har en kropp, du har en själ”, säger till exempel Elin uppfodrande till sin docka. Filmen inleds med frågan om man skulle tagit det blåa eller röda pillret om man själv blivit ställd i inför det valet likt huvudkaraktären i filmen Matrix. En tanke om ifall livet egentligen är en iscensatt tv-såpa som i filmen Truman Show återkommer.
De medverkande har det gemensamt att de inte riktigt kan förstå vad vanliga människor egentligen håller på med. Och det är lätt att hålla med dem när de desperat försöker få människor att reagera på att det kommer rök ur marken eller när en av dem får väldigt svårt att övertyga sin granne om att hon vill att han ska hamra högre, inte tystare.
Filmen ger en tankeställare om vad som egentligen är klokt och intressanta inblickar i hur bemötandet kan gå till inom psykiatrin. Och människorna som Viktor Johansson följer är otroligt charmiga. Men när bilden då och då görs suddig känns budskapet övertydligt. Och när alla karaktärer gör protestskyltar känns det för regisserat och lustigt – inte minst då Tove plötsligt, apropå filmen Taxi Driver säger ”Jag blev kidnappad med en taxi en gång – och våldtagen”. Sedan går filmen vidare till att visa Elin tejpa fast en docka på en protestskylt. Men själv går man aldrig riktigt vidare.
Det känns väl mycket som att regissören gått in med en tanke om att att vara annorlunda är att vara lustig och jag önskar bara att filmen vågat stanna mer i det som inte alls är kul.
