Huvudpersonerna i Anna Eborns dokumentär Transnistra har etsat sig fast i mitt medvetande. Det går inte en minut utan att jag tänker på Tanya och hennes lillebror, på Tolya och hans ögonsjukdom, på blyga Sasha och hårda Dima. Och hur det har gått för dem. I en tid när vemsomhelst tycks kunna bli Europakorrespondent och expert på ”utvecklingen i de postsovjetiska länderna” – utan att kunna ett enda europeiskt språk förutom engelska – framstår en ödmjuk och nyfiken filmare som faktiskt tar sig tid att djupdyka i tillvaron hos några ungdomar i utbrytarrepubliken Transnistrien närmast som ett mirakel.
Det är sommarlov och den 16-åriga Tanya har fullt upp. Hon har ett tidskrävande kärleksliv och ska hinna med bad och andra aktiviteter medan det ännu är varmt i Pridnestrovie. Tillsammans med sina fem kompisar, vilka hon stundtals är ihop med, kastar hon macka eller ligger i solskenet högst upp på ett övergivet brutalistbygge och avnjuter cigaretter under slöa förolämpningar. Det finns en självklarhet i deras umgänge som gör att det knappt märks att 16mm-kameran följer efter dem överallt, att det faktiskt finns en Anna Eborn med i bilden som lyssnar på deras samtal. Tillsammans skapar de en rörande skildring av limbot mellan att vara barn och vuxen i en isolerad värld där det är lika solklart att ingen någonsin ska åka iväg på semester som att man ska mönstra eller skaffa man och barn. Fotot och rytmen skapar dokumentär magi som förstärks av det ryska punkbandet Kinos (skildrade nyligen i fiktionsfilmen Leto) och Walters Hus musik i bakgrunden.
Stundtals vet jag inte om vi tittare förtjänar att bli insläppta i ungdomarnas liv; jag vill skydda de här tonåringarna från en okunnig och bottenlöst tom västvärld som inte kommer att kunna ge dem något mer än några axelklapp, styrkekramar och fem minuters intresse i sociala medier. En liten bit av Pussy Riots och Gosha Rubchinskiys fascinationskaka alltmedan det mentala gapet mellan öst och väst växer som ett svart hål.
