Stulna år

17:03 23 May 2000
Det var på 70-talet som jag lärde mig älska filmen som berättarform och det var genom filmer som Ken Loachs [I]Family Life,[/I] Jerry Schatzbergs [I]Fågelskrämman[/I] och Sidney Lumets [I]En satans eftermiddag.[/I] Det var filmer som var djupt humanistiska och, inte sällan, djupt smärtsamma och psykologiska porträtt i tre dimensioner. Det var helt enkelt filmer som [I]Stulna år.[/I] Filmen bygger på den självbiografiska boken [I]Girl, Interrupted[/I] av författarinnan Susanna Kaysen. En spretig, fragmentarisk och pratig bok - men ändå fängslande och fascinerande. Det är berättelsen om två år av hennes eget tonårsliv, i slutet av 60-talet. I filmens inledning berättar huvudpersonen: "Maybe it was the 60's, maybe I was just crazy, maybe I was just a girl, interrupted". Hon förstod nämligen aldrig varför hon hamnade där. Det var först i början på 90-talet som tiden på Claymoore Hospital hann ifatt Susanna Kaysen. Då tog hon reda på att hon diagnostiserats som borderline-fall, och då skrev hon den här boken. Winona Ryder läste den och kämpade sedan i sex år för att till slut få den filmatiserad av James Mangold, regissören från [I]Cop Land[/I] och [I]Heavy.[/I] Det här är "strong stuff". Spelet från samtliga aktörer är hudlöst. Känslorna exploderar på duken, men hotar aldrig att bli exploaterade. Winona Ryder har en blick och en närvaro i sin huvudroll som är skrämmande bra. Med betoning på skrämmande. Men ett snäpp vassare är Oscar-nominerade Angelina Jolie i rollen som den rebelliska Lisa. Här visar Jolie upp ett register som hon inte var i närheten av i vare sig [I]Sex lektioner i kärlek[/I] eller [I]I samlarens spår. [/I]Winona Ryder är påträngande och intensiv - men Angelina Jolie är sensationell. När hon gjort entré i filmen är den hennes. När hon gjort entré är det henne vi vill se mer och mer av. Men först som sist är [I]Stulna år[/I] en ensemblefilm. Spelet mellan de knäppa tjejerna på Claymoore Hospital för omedelbart tankarna till Gökboet. Med den skillnaden att Whoopi Goldbergs sköterska är något mer sympatisk än Louise Fletchers i Milos Formans film. Gemensamt är att de med en stark text och ett elektriskt kollektivt spel griper tag i sin publik på ett sätt som sällan till aldrig sker idag. Inte minst därför är [I]Stulna år[/I] en extremt välkommen film. (Premiär 10 mars)
Skådespelare: 
Regi: 

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler filmrecensioner