Stjärnornas man

Del I: Skojaren och landsstrykaren Joe Morelli far kors och tvärs över Sicilien och gör sig en hacka på fattigas drömmar och illusioner. Han tar bra betalt för en provfilmning, och lovar guld och gröna skogar i Amäärika. Drömfabriken.De första 10-15 minuterna är charmerande och rörande. Tornatore arbetar med stor känslighet med amatörer; fångar ansikten, fåror, ögonkast, dramatiska utbrott. Dock: Komedi! Kul.Del II, III, IV och V: Tornatore kopierar Del I. Utan variationer. Vackra bondflickan Beata kommer visserligen in i handlingen och vägrar släppa greppet om sin älskade Joe. Vi befinner oss plötsligt i en synnerligen svart komedi.Del VI: Kolsvart, pessimistisk tragedi. Filmen tvärvänder, och vi förstår närmast ingenting.Tornatore jobbar vidare med sin sentimentalitet, den som han lyckades bemästra så väl i Cinema Paradiso (1989), men nu kliver han ganska så snart över alla anständiga gränser och med hjälp av Morricones smäktande tonsvall och Dante Spinottis iögonfallande vackra foto blir det bara för mycket av precis allting.Man lider.Och hela filmen och dess historia lider av att den som sagt framförallt saknar rörelse framåt; blir självgod i sitt frosseri och på stället marsch pannkaka. Jo, Tornatore försöker få fart i dököttet genom att låta Joe resa allt oftare och allt mer; Joes resa blir så att säga filmens. Tyvärr hittar vi inget att läsa mellan raderna, undertexterna är luddiga och sensmoralen svår att tyda.Filmen tillhör dess amatörer och ett underskönt Sicilien. Resten glömmer vi.