Zhang Ke Jia skildrar ett Stilla liv såtillvida att basmaten här är unga pojkar som strövar runt och sjunger a cappella-traditionals, kvinnor som inspekterar rostskyddet i någon övergiven industrilokal och, när det verkligen hettar till, nakna vuxna män med huvudbandage som löper amok med en tallrik nudlar. Men under sin svalt observerande yta är förra årets oväntade Guldlejon-vinnare i Venedig full av kamp och dramatik. Stilla liv följer det mänskliga efterspelet — eller sidospelet — till byggandet av det omdiskuterade vattenkraftprojektet De tre ravinernas damm i sydvästra Kina, som om två är är tänkt att spruta ut 18 000 MW och täcka en niondel av landets elförsörjning. Zhang Ke Jias (Unknown pleasures) arbetsmetod är en befriande opolemisk dokumentation av vardagslunken vid byggarbetsplatser, måltidsbord och nedgågna sjukhus. Hans självklara tillgång den onekligen kittlande kontrasten mellan det moderna projektets jättemaskineri och mänskliga små egenheter som drömmar, nostalgi och förlorad kärlek (enligt uppgift ska redan nu 1,5 miljoner människor tvingats bort på grund av det höjda vattenståndet). Det senare representeras av den lätt överoptimistiska herren Han Sanming, som efter 16 år återvänder till området för att leta efter sin exfru, och sjuksköterskan Shen Hong som gör en visit för att se om hennes dammarbetarmake bedrar henne.
Framgångarna för Stilla liv har på sina håll setts som ett tecken på att vi har fått nog av alla överkostymerade warrior- och martial arts-spektakel av typen Chen Kaiges The Promise. Att tiden åter är mogen för klassiska kinesiska kärnvärden som samhällsrelevans, arthouse-jargong och, tro inget annat, kalassegt tempo. Om så är fallet är ingen gladare än jag.
För att öka muntrationen något har man slängt in en karaktär vars främsta intresse är att utvinna livsvisdom ur olika Chow Yun Fat-citat, men det är mest popkulturell dekoration.
Det här är strictly för stofilen, och inget ont i det.
Skådespelare:
Regi:
