Skeleton Key

Hannes Dükler 16:03 25 Jul 2005
Det här med att inte svara på tilltal när någon kliver in i ens hus/affär/annat undermåligt belyst utrymme och ropar "Hallåj?" kan ju bara ha en enda rimlig förklaring: Man vill jävlas lite, sprida lite guldkant på sin annars så torftiga vardag. Och så när besökaren klivit omkring en stund på de knarrande golvplankorna, öppnat en och annan taskigt oljad dörr och ytterligare ett par gånger frågat om "det är någon där", då är det dags för själva finalen - att när personen vänder sig om, mötas av ett "Ja?" från den man ropat efter. Men tänk att råka ut för dessa lustigkurrar vareviga gång man kliver in genom en dörr. Man skulle ledsna. Till slut inte ens hoppa till, trots det där ackompanjerade ljudet likt en dopfunt i marmor som släppts från mycket hög höjd rakt på en ostämd flygel. Kate Hudson blir lika skraj varenda gång hon råkar ut för detta practical joke i [I]Skeleton Key[/I]. [I]Hon [/I]blir skraj. Ingen annan. Men att försöka öppna en liten dörr uppe på vinden som någon bevisligen frenetiskt rycker och sliter i från andra sidan, trots att ingen borde finnas där inne, det kan hon knappt värja sig ifrån. En något selektiv rädsla, om ni frågar mig. Kate Hudson har anställts av den gamla damen Violet för att vara personlig assistent åt hennes strokedrabbade make Ben under hans sista tid i deras enorma spökhus i Louisiana. Konstigheterna börjar när Kate får en nyckel som går till alla dörrar i huset - alla utom den där ADHD-dörren på vinden. När hon väl lyckas ta sig in förstår hon att man sysslat med annat än att spela Bingolotto om kvällarna i den gamla kåken. Skallen med igensydda ögon och mun som hänger i ett snöre från taket är en sådan indikation. Det visar sig handla om voodoo. Och något närbesläktat som kallas hoodoo. Men någon Ben Marlene ser man inte skymten av. Det är ett erkänt faktum att det man inte får se skrämmer mer än slemmiga odjur, men när rädslan symboliseras av knotiga träd och lika knotiga Violet, då längtar man efter monstret från den svarta lagunen. Och det är inte kreti och pleti som spelar åldringarna. Gena Rowlands. John Hurt. Snälla rara ni. Vad fan. Det hedrar Hurt att han lyckas komma undan utan i princip en enda hörbar replik i hela filmen. "Överraskningen" på slutet (den som väl var tänkt att ursäkta avsaknaden av spänning) är för övrigt så fjantig att man blir alldeles kollrig i kolan. Se den grovt vilseledande trailern istället, den har de faktiskt lyckats göra hyfsat creepy.
Skådespelare: 
Regi: 

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler filmrecensioner