Sovjetunionen efter Det stora fosterländska kriget (Andra världskriget, för oss övriga). En torr mansröst talar om en fader som dog medan berättaren låg i mammas mage. Nu befinner sig den sjuårige Sanya med sin ensamstående mor på ett tåg på väg mot ingenstans. De träffar en officer som genast lägger beslag på den unga kvinnan och, något mer ovilligt, hennes son. Trion hyr in sig i ett ruffigt kollektivhus och mamma Katya börjar drömma om ett lyckligt, om än knapert, liv. Sanya har svårare att acceptera den nye pappan men tvingas sakta, och faktiskt alltmer villigt, in i den nya treenigheten. Ungefär då börjar det gå upp för Katya att den där officeren kanske inte alls var någon gentleman.
Det förstod vi i publiken redan när vi såg filmens titel.
Hitchcock var inte ensam om den fundamentala tesen att publiken alltid ska veta lite mer än filmens rollfigurer (och detta gäller i första hand för thrillers) men syftet är som bekant inte att skapa en distanserande aura av dumhet kring huvudpersonen. Vilket alltså Chuhkrai störande nog gör. Men stundtals är denna sorgliga saga, återberättad med ett barns saklighet, mycket gripande. Vissa scener slår an episka toner och andra, där den nästan chockartat näpne pojken sitter och lider i närbild, sätter vårt sociala samvete i gungning.
Men min relation till filmen, efter uttåget ur biografen, är ändå av den kyligare arten. Som uppväxtdrama är det bitvis mycket medryckande men Chuhkrai tappar stor del av mitt engagemang i sitt försök att göra dramat allmängiltigt. Ingen av huvudpersonerna föräras det djup, den historia, som krävs för att vi riktigt ska bry oss om hur det går för dem efter den sista bildrutan har rullat bort. De kom från ingenstans, drabbade oss en stund och försvinner i Joe Labero-rök. Visst lider vi med pojken, men bara som en symbol för alla barn som på grund av en hård uppväxt växer upp till hårdingar. Det är visserligen effekt som inte många av repertoarens filmer kan skryta med men det skapar ändå en kännbar distans till den redan från början lite väl simpla berättelsen.
Den allegoriska dimensionen som ges av de eviga Stalin-referenserna, om ett folk som alldeles för sent såg vad den mustaschprydde diktatorn gick för, är tydlig men efteråt funderar jag på nödvändigheten att i det numera öppna Ryssland gå sådana omvägar för att berätta det alla vet. Jag menar: det är ju knappast så att Stalin väntas få ett postumt Fredspris. Väl?
Vor
Skådespelare:
Regi:
