Paraden föddes som idé sedan regissören Srđan Dragojević bevittnat våldet under den misslyckade Prideparaden i Belgrad 2001. Filmen följer en grupp homosexuella aktivister, ledda av paret Mirko och Radmilo, som försöker anordna en ny parad, trots motarbetningar från både polisen och nynazister. Och ännu värre är kanske folkets tysta medgivande till trakasserierna aktivisterna utsätts för.
Eftersom polisen inte vill bekosta ett beskyddande av paraden tvingas Mirko och Radmilo att söka hjälp hos Limun, en våldsam krigsveteran och gangster som dessutom råkar vara extremt homofobisk. Vad som följer är en standardiserad dramakomedi om världar som krockar. Men dessa världar utgörs tråkigt nog av uttjatade stereotyper. De homosexuella får lära sig att dricka whiskey utan att sträcka på lillfingret och de hårda machomännen inser att man kan krama om en homosexuell man utan att den försöker ligga med en. Vi är alla människor – hurra! Klichéparaden fortsätter till ett par minuter från slutet då filmen tar tag runt ens hals, spärrar upp ens ögon och tvingar en att konfrontera den våldsamma verklighet som homosexuella möts av i Serbien. Det är ett mörkt ämne, men jag hade föredragit att se mer av det, istället för trötta skämt om fördomar som hör hemma på åttiotalet.
