I en inte alltför avlägsen framtid skickas den stöddige drönarpiloten Harp (Damson Idris) till en ukrainsk krigszon efter att ha ignorerat en direkt order. En handling som möjligen kan ha räddat trettioåtta amerikanska soldater, men utan tvekan kostat två livet. Den nya stationeringen är ett slags bestraffning i utbildande syfte. För även i filmens framtid utkämpas krig också “irl”, och inte enkom bakom en joystick med en påse gummibjörnar inom tryggt räckhåll.
Utöver drönarunderstöd har marktrupperna även artificiell uppbackning i form av stapplande robotar av primitivare slag. Harps nya befäl, androiden kapten Leo (Anthony Mackie), är däremot av en helt annan kaliber. Leo ser inte bara ut och agerar som en människa, han förstår dessutom det mänskliga psyket, känner smärta och kan fatta egna beslut. Prototypen Leos existens är lika hemlig som det uppdrag han rekryterat Harp för. Tillsammans lämnar de militärbasens trygga inhägnad för att i ett sönderbombat ingenmansland lokalisera kärnvapenspetsar som legat begravda sen Kalla krigets dagar innan terroristen Koval (Pilou Asbӕk) lägger vantarna på dem.
I år ska Netflix enligt egen utsaga pumpa ut en film i veckan. Streamingjätten har i och med pandemin serverats ett gyllene tillfälle att mätta en av nöd soffsittande publik. Det kräver förstås nytt innehåll - om så i form av gammal skåpmat. I Outside the Wire innebär det en ihåligt Terminator-aktig framtid kryddad med en fjärrstyrd krigförings etiska frågetecken. Filmiska androider som Ash (Alien) eller Hal (2001 - ett rymdäventyr) gör sig förstås också påminda.
Svenske dussinhantverkaren Mikael Håfströms filmiska verktygslåda visar sig förvisso bättre anpassad för futuristiskt raffel än 2019 års Quick, men Rowan Athales och Rob Yescombes AI-fobiska manus ger inte Idris skakiga gröngöling eller Mackies überrobot tillräckligt att bita i. Båda är karismatiskt spelade, men replikskiften om människa kontra maskin låter mest som en sen länge söndertragglad ramsa.
