Snart är vi där igen. Västvärldens kapitalistiska räkmacka. Blinkande färgglada ljus, glitter och pumlor. Att pynta eller inte pynta, den årliga vattendelaren. Det finns de som fyller varenda kvadratcentimeter av sitt hem och det finns de som kör på en lite stramare variant a la Grinchen style. Sen finns Yiwu, en stad i sydöstra Kina där man inte firar jul men ändå producerar större delen av alla juldekorationer. I Merry Christmas, Yiwu besöker Kovacevic några av de 600 fabrikerna för att iaktta arbetarna både innanför och utanför fabrikernas väggar.
I ett sakta tempo och med ett stiliserat foto, följer kameran efter dem när de lugnt och metodiskt strör glitter, målar spiror eller limmar tofsar på tomtemössor. När de äter, tvättar, handlar eller hjärtekrossade sjunger karaoke. När de pratar drömmar, relationer, utbildning och saknad. Eller skämtar om fattigdomen och hur den föder barnarbete. Men aldrig rakt till tittaren. Det här är en dokumentär utan intervjuer, utan voice overs och utan några pålagda bakgrundsljud. Uppbyggd av mer eller mindre privata ögonblick och dialoger, utan att på något sätt ställa sig mellan tittaren och arbetarna, känns det lite som att tjuvlyssna.
Vinkel och narrativ kan kännas diffusa i all sin enkelhet, men alla dessa delar av liv visar på en faktisk helhet. Ett slags bubbla där tiden stannat någonstans mellan gammal kommunism och en mer individualistisk verklighet. Det är också något som märks i dialogerna mellan föräldrarna och de unga vuxna. Medan de äldre propagerar för utbildning och lyckan i hårt och enträget arbete, vill de unga vara sina egna och bli rika snabbt.
Om tempot och fotot reflekterar skillnaden mellan västvärldens stressande prylbegär och det faktiska vardagspusslet som är livet i öst, så representerar dialogerna en kommentar på livet i Yiwu och de hårt pressade arbetarna. Stundom lite väl utdraget, men mest en skön kontrast från den fars vi kallar jul. Åtminstone för oss tittare.
