"O Gnomeo, Gnomeo, varför är du Gnomeo?", frågar man sig gång på gång under visningen av årets mest endimensionella, tredimensionella uppföljare.
Som om stackars William Shakespeare inte vänt sig tillräckligt i sin grav efter att ett gäng rumpviftande animerade trädgårdstomtar begått lustmord på tidernas mest klassiska kärlekshistoria i Gnomeo och Julia (2011), så förminskas nu även Arthur Conan Doyles ikoniska mästerdetektiv till förföriskt krossbart keramiskt format i uppföljaren.
Den här gången rensas Londons alla trädgårdar på sina prydnadstomtar av en ondskefull, (eller välgörande?) gul grinch-figur som lämpligt nog har lämnat ett spår av ledtrådar efter sig. Ett perfekt fall för mästerdetektiven Sherlock Gnomes och hans underuppskattade vapendragare Watson. Tillsammans med det svårälskade tomteparet Gnomeo och Julia, vars förhållande har börjat knaka i limfogarna, ger de sig ut på Londons gator för att rädda både kärleken och sina bräckliga vänner innan det är för sent.
Så vad blir då resultatet, en tredimensionell nytolkning som utvinner det bästa ur Shakespeares och Conan Doyles litterära klassiker? Nej. Ett färgstint flimmer av enerverande röster och studsiga tomtar med viss hypnotisk potential hos en yngre publik? Ja. Så om du ämnar att iPad-skärma av din ettåring under en 90-minuters middagssittning så har du hittat rätt. Om du däremot önskar att dela en fin sagostund med ditt barn och själv hoppas på intellektuell stimulans bortom slött dubbade mankini-tomtar från animationsvärldens skuggigaste bakgård, så kanske du bara ska läsa en bok istället.
