Det behövs tydligen en Wolff och en Volf för att teckna ett fängslande och heltäckande porträtt av operavärldens legendariska sömngångerska – Maria Anna Sofia Cecilia Kalogeropoulou, a.k.a. Maria Callas. Den första – Rikard – valde för ett antal år sedan att förkroppsliga sin besatthet av Callas genom att i hennes juveler, vita sidenklänningar och pälsar förflytta Stadsteaternpubliken raka vägen till Avenue Georges Mandel nr 36 i Paris, där hon tillbringade sina sista ensamma år. Den andre, fotografen och regissören Tom Volf, bioaktuell med Maria by Callas – in her own words går också han hela vägen och serverar ett dokumentärt kärleksbrev som överlämnar publiken i sångerskans egna händer.
Volf gör en taktfull, på gränsen till försiktig film för alla möjliga ögon, vana vid opera eller ej. Det räcker långt, och är på det stora hela behagligt. Medan Bellini- och Puccininördar kan luta sig tillbaka och avnjuta de många oavkortade ariorna, får ett mindre vant öra däremellan ta del av en pedagogiskt berättad historia om en mångsidig och oerhört talangfull person. Hon ställde skyhöga krav på sig själv, samtidigt som hon livet igenom blir skadad av sin mor, sina blodtörstiga män, av journalister och inte minst av den krävande publiken som ömsom hatar ömsom älskar sin La Divina.
Dokumentärens styrka ligger i vad den avhåller sig från – att den varken kommer för nära i sensationslysten, eller är övertydlig visuellt. Det är trevligt att lämna salongen med en känsla av att Maria Callas nu, 40 år efter sin död, äntligen kan andas ut. Hennes komplicerade relation till Aristoteles Onassis som i åratal mosades sönder av tabloider, får i filmen bli en mogen tolkning av Pasolinis dikt, också citerad av Wolff som Callas: Endast att älska, endast att känna räknas. Inte att ha älskat, inte att ha känt. Att leva av en förbrunnen kärlek inger ångest. Själen växer inte mer.
