Simon lever ett helt normalt liv. Det innebär även här att vara ett vitt barn av vita föräldrar, att ha ett syskon, att bo i en villa med trädgård och hund, och att få en bil av sina föräldrar i födelsedagspresent. Men, berättar Simons voice over, han har en hemlighet. Simon är gay. En dag dyker det upp ett anonymt inlägg på skolans blogg, skrivet av en person som kallar sig “Blue” som också är homo. Simon inleder en intensiv mailväxling med “Blue”. Han har hittat en själsfrände. Men vem är egentligen “Blue”?
Karaktären Simon tycks skriven för att visa att bögar är som vem som helst. Han juxtapositioneras komiskt med skolans enda öppna bög, som har ett feminint uttryck. Simon har jeans och hoodie och är precis som de andra grabbarna. Den här normalitetshetsen (och femme-fobin?) kan kritiseras. I övrigt är filmen känslig och respektfull. Det är en klassisk high school-film i ordets bästa bemärkelse. Storyn är förutsägbar. Flera, om inte alla, karaktärer är arketyper (den sexuellt frustrerade nörden, de högljudda mobbarna, den olidligt skämtande vice-rektorn), men de är fint skildrade och skickligt spelade. Ofta infinner sig en viss ostighet, som filmskaparna själva ibland passar på att driva med.
Det här är kanske framförallt en uppfostrande film. Simons vänner beter sig som vänner ska. De bryr sig om och stöttar varandra. Oenigheter uppstår, men vännerna löser dem tillsammans på bästa sätt. Simons oro över att komma ut visar sig obefogad. När hans hemlighet till slut, och oundvikligen för filmens dramaturgi, kommer ut, får han tackla homofoba glåpord och kommentarer. Men snabbt sluter hans omgivning upp i en stöttande hejaklack. Om samma film gjorts för tio år sedan hade det här scenariot känts orealistiskt, men Simon tillhör ju gen Z, en generation som enligt studier brinner för social rättvisa och aktivism. Att kärleksbudskapet vinner över homofobin känns inte som utopisk fantasi, så länge Simon befinner sig inom skolans väggar. Utanför väntar resten av Trumps USA.
