Film noir tillkom först som genre när kritiker i Frankrike runt 40- och 50-talet började tala om en viss sorts amerikansk lågbudgetfilm: filmer som beskrev ett samhälle i sönderfall, ja, en värld som präglades av det pågående eller just avslutade kriget. Det var alltid sent på jorden. Filmerna var billigt gjorda. Ljussättningen var teatralisk eftersom det var en effekt som gick att uppnå även med billiga medel. Innehållet var våldsamt och spekulativt. För att sälja biljetter. Men det fanns även de regissörer som tog till vara på uttrycket. Fritz Lang, Joseph H. Lewis och Jacques Tourneur är bara några av de mer utmärkande namnen. Dessa filmare laborerade med komplicerade teman som gifte sig bra med genrens åtstramade estetik.
Det tar ett tag innan Love me not avslöjar sina avsikter, men när den väl gör det blir det uppenbart att det är ett kliniskt, misantropiskt intellekt som ligger bakom. Ett par från överklassen försöker att bli med barn. De anlitar en surrogatmamma från arbetarklassen. Hon blir inbjuden till deras hem och får ett rum i deras jättelika villa. Hon får massor med pengar. Men ingen, menar flickan, ger bort pengar utan att vilja ha något för dem. Under den perfekta överklassfasaden döljer sig likväl en mörk hemlighet.
Love me not förvaltar film noir-genrens konsekvent nihilistiska världsuppfattning, men tar det några varv längre. Inledningsvis är det en mycket välsvarvad thriller. Varje bild är fylld av undertryckta avsikter, skådespelarna kommunicerar skickligt en rad komplicerade känslor med ett närmast mikroskopiskt minspel. Det är med andra ord regi i världsklass.
Men där tar det också stopp. Sista halvan av filmen är faktiskt för spekulativ för sitt eget bästa. Det går att göra metaforiska tolkningar av den konsekventa kvinnoförnedring som äger rum filmen igenom, och som når oanade proportioner i filmens sista trettio minuter, men dessa är för långsökta. Synd. Love me not börjar som en knivskarp thriller och slutar som kräkmedel.
