Efter den hyllade Life in a fishbowl från 2015 är den isländska regissören Baldvin Z tillbaka med en lika hisnande berättelse om en isländsk tonårsflickas väg till fullbordad knarkare. Magnea är 15 år när hon träffar den äldre och utlevande Stella och börjar resan mot ett helvete av heroin och utnyttjande. Filmen skildrar flickornas relation och deras destruktiva kärleksdans som följer dem genom livet. Med en associativ berättarteknik där dåtid och nutid blandas samman, framträder berättelsen om Magnea sorgliga öde.
Let me fall är extremt snygg, välgjord och färgkomponerad. Magneas eldigt röda hår står alltid i perfekt kontrast mot de kalla miljöerna hon rör sig i. Likaså är ljussättningen med sitt korniga inslag, perfekt för den vackra men miserabla stämningen. Tillsammans med de långsamma nästan stillastående scenerna där kameran parerar mellan in och utzooming uppstår en behövlig distans till misären. Men filmen blir också till ett slags voyeuristiskt undersökande i de lösryckta nertrampen av Magneas missbruk.
Relationen mellan de två flickorna och den dragningskraft de har till varandra, är ett tacksamt outtröttligt tema. Let me fall påminner om Blå är den varmaste färgen fast knarkigare och utan alla explicita sexscener. Elín Sif Halldórsdóttir gör en magnetisk insats som den unga Magnea och hanterar skickligt hennes utveckling genom åren och gradvisa försök till bättring. Likaså är Kristín Þóra Haraldsdóttir gestaltning av Magnea som vuxen svår att värja sig mot.
Baldvin Z har med sin film velat berätta om en existens som få människor på Island känner till. Genom intervjuer med drabbade och deras familjemedlemmar har han karvat fram en berättelse som enligt honom ska få publiken att må dåligt och jag är beredd att instämma. Let me fall är en vacker men plågsam skildring av hur fel det faktiskt kan gå.
