Någon har kallat [I]Layer Cake [/I]för [I]Lock, Stock & Two Smoking Barrels [/I]minus skratten. Och jag som inte skrattade åt [I]Lock Stock[/I]. Ändå slår [I]Layer Cake [/I]föregångaren med shetlandslängder. Men låt oss först backa några år: Det var en gång en regissör som hette Guy Ritchie. Han debuterade 1997 med just [I]Lock Stock[/I]. Den dök upp i mitt liv just som jag var som mest trött på genren ultravåld/flabbfest. Men lilla jag kanske var extra känslig då, som nybliven far och allt. Ville kanske hellre se romcoms. Nja. Sedan kom uppföljaren/upprepningen [I]Snatch[/I]. Nu började jag allvarligt undra vem det var fel på - mig, Ritchie eller fansen. Sedan hände inte så mycket i Ritchies karriär. Han fick rulla runt i sänghalmen med Madonna och regissera henne i, eh, mästerverket [I]Swept Away[/I]. Matthew Vaughn producerade Ritchies två första filmer. Han var även best man på Madonnas och Ritchies bröllop. Man kan lätt få intrycket av att de känner varandra ganska väl. Vaughn är gift med Claudia Schiffer. Vilken parmiddag - två dodgy geezers, en tysk och Madonna. Nåväl. Ritchie tillfrågades om att regissera [I]Layer Cake[/I]. Han hade inte tid, så han frågade Vaughn som aldrig regisserat förr. Och kan man tänka sig, här går han och gör en bättre geezergangsterfilm än något som Richie ens andats på. En betydligt återhållsammare och - med undantag för de flesta birollerna - bättre spelad dito. Daniel Craig är knarklangaren (utan namn, i rollistan står han bara omnämnd som [I]XXXX[/I]) som inte ser sig som kriminell utan som en affärsman vem som helst. Men nu tänker han lägga av, trots att det går som smort för honom, trots att han ligger på topp. Han är så nöjd så. Ingen förklaring varför, dock. Han gillar varken våld, öl eller knark. Och sex har han bara nästan. Men - bossen Jimmy Price tvingar honom att göra en sista stöt.
En busenkel stöt. Som genom ett trollslag blir [I]XXXX [/I]allt det han nyligen föraktat. Han skjuter vilt mot folk som heter saker som Slasher, Morty och Gazza, han dricker stark sprit, använder ett ovårdat språk och närmar sig vad som nästan får kallas vapenfetischism. Det köper jag inte riktigt. Och hela tiden ska det pratas - om vad som ska göras och vad man gjort, ofta sådant som redan visats i bild. Det är tydligen viktigt att allas reaktioner dokumenteras noggrant. Detta ihop med Lisa Gerrards övertydliga stämningsmusik antyder att det faktiskt är en regirookie vi har att göra med, som inte rikigt vågar lita på att publiken kopplar det outtalade. Som greppet att låta Craig vara berättarröst. sådant blir lätt lite. ja, töntigt. Det finns ofta något ofrivilligt komiskt med britter som ska vara hårda. Det går inte när man pratar sådär ([I]Daont tejk dis pösnälly[/I]). Craig är överhuvudtaget ganska vek som skurk, han var tusen gånger hårdare i exempelvis [I]Road to Perdition[/I]. Kanske vill han smöra för Bond-juryn så att de inte väljer Clive Owen istället. Men någon 007 blir han ändå aldrig, hans hud är alldeles för gummiartad. [I] Premiär 27 maj[/I]
Skådespelare:
Regi:
