Kairo 678 är omtumlande. Den smyger sig på och det är svårt att värja sig. Filmen, som är baserad på verkliga händelser, kretsar kring tre kvinnor i Kairo och deras gemensamma kamp mot sexuella trakasserier och övergrepp i offentliga miljöer. Det är en extremt viktig film som förhoppningsvis får stor spridning, inte bara i de länder där kvinnoförtrycket är av akut karaktär utan även i länder som ”kommit längre”. Som västeuropé (och man) har jag svårt att förstå. ”Kan det vara så här illa?” ”Är det så här illa?” Sedan inser jag, ”Ja, det är så här illa”. Filmen är en del i en kamp för upprättelse och jämställdhet. Den är en ypperlig illustration över hur konst kan verka politiskt. Den är rasande skickligt gjord, den dokumentära känslan är återhållen på ett sublimt sätt som aldrig skymmer känslan i filmen. Kairo 678 är skriven och regisserad av Mohamed Diab. Han är sedan tidigare en väletablerad manusförfattare i Egypten och med den här regidebuten visar han en verklig mästarklass.
Trots filmens mörker lämnar jag salongen med förhoppningar om en bättre framtid för kvinnor i det postrevolutionära Egypten. Bara det faktum att en sådan här film kan göras inger hopp.
