Film kan ge de mest märkliga associationer till ett land. För om jag bara lutade mig mot vad jag sett på bio så skulle jag få för mig att Brasilien är ett land där alla kvinnor har tre män och där alla barn är gatubarn. Jag råkar nämligen ha sett två filmer på temat med de tre männen, och filmer om gatubarn har det kommit några stycken sen Arne Sucksdorffs mästerverk Mitt hem är Copacabana. Utmärkta Pixote kunde vi till exempel se för snart 20 år sedan.
Det där var ett annat sätt att säga att brasiliansk film, mot bakgrund av landets storlek och produktion, är förbluffande underrepresenterat på svenska biodukar. Det är väl därför vi lever med vår skolboksbild av landet med kaffet, samban och fotbollen.
Andrucha Waddingtons [I]Jag, du, dom[/I] landar bortom dessa schabloner. Vi hamnar långt utanför den kända kartan, i en glömd avkrok av landsbygden i nordöstra Brasilien. Världen i mikroformat och i cinemascope, målad i starka och mättade färger - det är mycket terrakotta för biljetten i [I]Jag, du, dom[/I]. Vi får se en kvinna, Darlene, lämna byn för storstaden, med ett barn i magen - och vi får se henne komma hem igen. Tre år senare. Alldeles lagom till sin mammas dödsbädd. Uppenbarligen var det inte så kul i stan, men vad som hände och varför hon kom hem igen - ja, det får vi gissa oss till.
Hemmavid blir hon gravid på nytt, exakt med vem vet vi alltså inte, och så småningom accepterar hon ett frieri från en äldre man i byn. Han verkar inte ha något emot två oäktingar i hemmet och vidare i berättelsen uppvisar han snarare en häpnadsväckande tolerans visavi hustruns sidosteg. Några män mer i huset, några barnmunnar mer att mätta - äh, spelar väl ingen roll. Å andra sidan är det bara Darlene som arbetar, gubben ligger mest i hängmattan och rattar på sin transistor.
Mycket mer än så tycks inte regissören vilja säga oss. En närbild av några udda och fördomsfria medborgare i utkanten av Universum. Som liksom bara råkar bli en konstig familj och som liksom bara klarar av det. Hur trevligt och rart och fint som helst. Inte en konflikt så långt vidvinkellinsen når och Gilberto Gils förföriska toner på ljudbandet hörs.
Man kan nöja sig med att känna så. Gå ifrån biografen med ett stort brett cinemascope-leende och ett vackert minne av de goda människorna i Russas. Men något senare, när solen gått ner och det blivit ny dag igen, då har man antingen glömt hela härligheten eller så infinner sig en viss irritation över idylliseringen. Över romantiseringen av den enkla landsbygden, över förenklingen av de lyckliga och fattiga människorna. Då plötsligt mattas de mättade färgerna och den breda och förföriska bioduken krymper tilll något som påminner om en TV-ruta. Eller rentav ett vykort
Skådespelare:
Regi:
