"Det ser ut som Rob Zombies hus", utbrister tonåriga Vera när hennes syster och mor parkerar framför det ödsliga gamla trähuset som ska bli deras nya hem. Och nog borde den rostiga gungan som gnisslar i vinden, den knarrande trätrappan, lönndörrarna och hyllorna med motbjudande antika dockor väcka frågan om varför deras faster låtit drömkåken gå i arv. Men Ghostland är föga förvånande inte en sån film. Det dröjer inte länge innan oinbjudna gäster knackar på dörren – och det är inte Bygglovsgänget.
Bakom filmen står en av frontfigurerna i vågen av kompromisslösa franska filmer som brukar kallas New french extremity, Pascal Laugier, vars polariserande tortyrskräckis Martyrs fick biopubliken att skynda hem för att panikduscha när filmen hade premiär för tio år sen.
Fransmannens senaste film fortsätter på inslagen väg med kidnappning och tortyr och behandlar både de mentala och fysiska bojorna av fångenskap på ett klaustrofobiskt och relativt kreativt sätt. Stundtals är det hiskeligt mörkt, stundtals vansinnigt lökigt men tyvärr aldrig riktigt läskigt. Jag är osäker på vem som borde se den här filmen. Nytt blod har höjt ribban för skräckgenren och i konkurrens med både smartare och rysligare filmer som Get out och A quiet place så bleknar Pascal Laugiers föråldrade våldsprovokationer märkbart.
Ghostland hugger och hugger men träffar aldrig rätt. Utan finess blir det ofta sadistiska innehållet riktat mot unga kvinnor svårsmält och svårälskat. Söker man hårdkokt fransk skräck så kryllar streamingtjänsterna av betydligt vassare rysare som Alexandre Ajas High tension, David Moreau och Xavier Paluds Them, Alexandre Bustillos Inside eller Julia Ducournaus Raw. Ghostland blir tyvärr aldrig mer än ett spöke från en tid som genren snart lämnat bakom sig.
