Commedia all’italiana möter all-american i Paolo Virzìs (Girighetens pris, Galna av lycka) första engelskspråkiga film, baserad på en roman av Michael Zadoorian. Lite knackigt går det, ungefär som motorn på en gammal avdankad husbil från 70-talet. En resa på liv och död, fast utan nån större spänning. Tjechovs gevärspipa blänker visserligen till i första akten, men den är ett rätt patetiskt overstatement. Det är med andra ord en ganska ledsam odyssé genom ett USA som var bättre förr, långt innan den döende intellektualismen satte landet i klorna på Trump.
Som tur är har vi ett trevligt resesällskap i pratglada southern bellen Ella (Helen Mirren) och stilige före detta litteraturprofessorn John (Donald Sutherland). Två rebelliska oldtimers som trotsar sina krämpor och medelålders grinollar till barn och bränner av (i lagom hastighet) nerför Route 1. Destinationen är Florida och Hemingways hus i Key West. John är nämligen ett barnsligt stort fan och reciterar obehindrat långa passager ur mästarens verk för alla som råkar i hans väg. Svårare är det med minnet när det kommer till världsliga ting som frugan och barnen. De stunder då demensen släpper greppet om honom blir allt kortare och färre. Det är under de långa mellanspelen av förvirring och ensamhet som Mirren verkligen får visa prov på vilken enastående skådespelare hon är. Ingenting står i hennes väg, hon äger varenda scen och behåller värdigheten genom den ena pjollriga pinsamheten efter den andra. Sutherland har det däremot inte så lätt. Han gör en älskvärd tolkning, men är inte lika skicklig på att väja undan för manusets djupa väghål.
Den här filmen hade mått bra av Hemingways isberg och ordknapphet. Virzì lämnar inte mycket kvar åt fantasin och kunde gott lugna ner sig med känsloyttringarna. Det är inte målet utan resan dit som är det viktiga heter det. Frågar ni mig hade man i det här fallet kunnat hoppa över slutmålet helt och hållet.
