”War does funny things to men”, sa Max Fischer i Wes Anderson-rullen Rushmore. Den åldrade simmaren Adam ”Champion” Ousmane deltar visserligen inte själv i Tchads inbördeskrig, men icke desto mindre blir den eskalerande konflikten något som påverkar honom starkt. Hela sitt liv har ”Champion” arbetat som poolvakt vid ett lyxhotell, det är hans identitet och syfte. När så inbördeskriget rör sig allt närmare tvingas hotellet långsamt strypa verksamheten och som dominobrickor faller livet sönder omkring honom. Hans vän kocken får sparken, liksom portvakten, vars jobb Adam beordras att ta över när sonen blir ensam vid poolen. Just detta med sonen är också det som drabbar den forna poolvakten hårdast, han känner åldrandet och sin egen otillräcklighet, kanske till slut betydelselöshet, trycka sig tätt inpå. Och inpressad i detta mentala hörn brister så slutligen Adam och upphör att agera som en far.
En man som skriker vann jurypriset i Cannes och lyfter – hur generaliserande det än låter – fram den afrikanska filmen och dess stora kvaliteter. Det är en egensinnig skildring med långa stillastående tagningar och tystnader som varar i minut efter minut, bottenlösa med eftertänksamhet och pina. Känslan är statisk och isolerad, som att Adam vägrar inse hur inbördeskriget påverkar hans liv, hur det får honom att handla, och vilka följder dessa handlingar får.
