Sophie är smickrad av att Elisabet rest så pass långt för att träffa henne. Hon hoppas kunna leva upp till förväntningarna, säger hon ödmjukt. För länge har regissören Elisabet Gustafsson drömt om sin syssling. Hon ser Sophie som modig och driven. Den Sophie som lämnade Sverige och till slut hamnade i Djenné i Mali där hon öppnade ett hotell. I en slags livskris söker sig Elisabet till Sophie. Jag tycker att Elisabet verkar ha samma självuppfattning de flesta av oss har - ett bra självförtroende men en dålig självkänsla - och det svaret får hon också av Sophie. Hon ser sin yngre syssling som en framgångsrik kulturarbetare, och jag är beredd att hålla med.
Lite försiktigt diskuterar kvinnorna livet, ofta i den vackra och stillsamma natten. Det verkar som att Elisabet har flera frågor, eller kanske inte hittar rätt i sina tankar. Är det något hon sitter och trycker på, en fråga som är för svår att ställa? Sophie delar med sig av sin livshistoria genom små fragment. Om det är på grund av blyghet eller hennes personlighet får jag inte grepp om. Vi får inte veta mycket om Elisabets övriga släkt men det tycks vara en spännande släkthistoria som hon gärna hade fått dela.
Sophie har verkligen levt ett helt liv. Som designer och modell i London förde olycklig kärlek henne till Mali där hon fann kärleken på nytt. Och i sann entreprenörsanda byggde hon där sin framgång. I och med väpnande konflikter i Mali har det dock blivit svårare och svårare för Elisabet att driva sin näring. Kanske måste hon lämna landet och börja om på nytt igen.
Jag förstår att Elisabet Gustafsson tvivlar på sig själv. Vi matas ständigt med budskap om vad som är lycka. Kanske borde hon ha frågat människorna i Djenné hur man ser på hennes funderingar. Ett perspektiv som skulle varit intressant att ha med i en annars tänkvärd dokumentär.
