Den Vidrige Herr Honka

I en tid där det nästan svämmar över av filmer, tv-serier och podcasts om seriemördare, så är Den vidrige herr Honka verkligen inget nytt. Men där andra har försökt att gräva på djupet, har Fatih Akin lyckats med att skapa en ytlig och onyanserad misär som frammanar konstanta kväljningar. Liksom titeln antyder var Honka en helt igenom vidrig man, i alla fall om en utgår från Akins porträttering. En egoistisk, sexistisk fyllekaja. Ja, och en mördare också förstås.

Fritz Honka stånkar sig fram genom 70-talets Hamburg. Han stånkar när han misshandlar och ofredar kvinnor och han stånkar när han styckar dem. Nästintill konstant är han full, på snaps, vilken han halsar i sitt smutsiga vardagsrum eller på sunkhaket Den Gyllene Handsken. Det är också på sunkhaket som han plockar med sig sina offer. Och det är ungefär allt vi får se. Ingen karaktärsfördjupning, ingen analys. Akin skrapar knappt på ytan. Gång på gång önskar en något uppfriskande som bryter av och gång på gång slocknar hoppet. Istället rullas en monoton brundassig sörja ut sig i alldeles för många minuter och med alldeles för många intetsägande scener. Det är klaustrofobiskt, och plågsamt, vilket i och för sig nog är det minsta som Honkas offer skulle säga om den brutalitet de faktiskt fick utstå.

Däremot gör Jonas Dassler en riktigt övertygande insats som herr Honka. Han verkar helt ha gått upp i sin roll med sitt sluddrande och sina vredesutbrott. Och lyckas med att skapa och bibehålla en känsla, om än en motbjudande sådan.