Den förlorade sonen

I [I]Den förlorade sonen[/I] försöker den svenske dokumentärfilmaren Fredrik von Krusenstjerna skildra Tysklands komplicerade förhållande till sin egen historia genom relationen mellan en far och en son. Men det är inte något vanligt familjedrama. Sonen, Ingo Hasselbach, var i början av 90-talet med och grundade det första stora nazistpartiet i Tyskland sedan andra världskriget. Hans pappa, Hans Canjé, är en av Tysklands mest aktiva antifascister och chef-redaktör för tidningen Antifa. Canjé var dessutom aktiv som journalist i gamla Östtyskland, ett land som Hasselbachs nazister hatade över allt annat. Ingo växte inte upp tillsammans med Hans, och idag har de ingen kontakt, trots att Ingo för några år sedan hoppade av nazist-rörelsen. Men deras liv har ändå märkliga likheter. Bägge har bott på barnhem under delar av sin uppväxt. Bägge arbetade som murare under en period innan de blev journalister. Bägge flydde över gränsen mellan Öst- och Västtyskland. Men medan Ingo flydde från öst till väst, flydde pappa Hans från väst till öst. Idag är Ingo Hasselbach något av en tysk rikskändis, med ett hundratal TV-framträdanden bakom sig, medan faderns roll i det offentliga medialivet blir allt mindre. [I]Den förlorade sonen[/I] är på många sätt en märklig dokumentär. Mest består den av regissören själv, eller åtminstone hans röst. På ett lite släpigt sätt berättar han om sina möten med de två männen, medan det visas bilder från bilfärder genom Berlin och av Ingo och Hans i olika poser och miljöer. Det är knappast någon skjutjärnsreporter vi har att göra med, von Krusenstjerna berättar mycket om sin tvekan inför att ställa känsliga frågor, och om saker som sagts när kameran är avstängd. Samtidigt är bildmaterialet slående vackert och genom-arbetat, flera av de "spontana" samtal som visas är omsorgsfullt arrangerade och smakfullt komponerade rent visuellt. En stor del av von Krusenstjernas tid verkar ha gått åt till att få de två männen att träffas, men av både politiska och personliga skäl så är de två motsträviga. Konflikterna försiggår på flera plan samtidigt. Här finns Ingos bitterhet över att Hans var en frånvarande far som aldrig tog sitt ansvar. Han var också en av dem som levde ett privilegierat liv i det gamla Öst, en av dem som valde att inte prata om förtrycket och åsiktsregistreringen i staten han så helhjärtat stödde. Fredrik von Krusenstjernas personliga stil sticker ut från det vanliga flödet av dokumentärer, och han lyckas på ett lågmält sätt visa på hur Tysklands dramatiska historia kommer att påverka familjer, relationer och liv långt efter att en mur rivits ner, eller en gränsstation monterats bort.