De 12 apornas armé

admin-kollegorna 11:54 23 May 2000
Jag gillade aldrig Terry Gilliams animerade collage i Monty Pythons Flying Cirkus. "Sluta tjata nu gubbar, kom igång med en riktigt sketch igen och framför allt lite mer John Cleese". Visst var de sjukt fyndiga men ändå rätt tröttsamma. Föga anade jag då att denne bisarre amerikan i exil i London skulle ge mina sinnen en av de största filmiska tiltarna någonsin.Jag får fortfarande ett sug i magen bara jag hör titeln Brazil. Gilliams, slarvigt uttryckt, parafras på George Orwells 1984 var mer än en film, det var en veritabel mardröm späckad med Kafka-ångest, vanmakt och klaustrofobi. Den ödesmättade historien, huvudrollsinnehavaren Jonathan Pryces ständigt jagade ansikte och den skrämmande tunga scenografin genererade intryck som föll likt sjunkbomber ner i mitt undermedvetna. I Time bandits och Baron Münchausens äventyr förvaltade han sin enorma fantasi väl men ingen av dessa "familjefilmer" är egentligen värda att nämnas i samma mening som ovanstående storhet eller Fisher King från 1991. I den sistnämnda -- som gav Jeff Bridges en välförtjänt comeback -- lättade Gilliam visserligen lite på de mentala tumskruvarna men det rådde inget tvivel om att den var sprungen ur samma hjärna. För precis som Jeunet/Caro (De förlorade barnens stad) skapar Gilliam världar som inte skulle kunna förväxlas med någon annans. Men till skillnad från de galna fransmännen erbjuder han oss även ytterligare en, inte helt oviktig, ingrediens: en spännande och egenartad intrig -- oftast berättad ur en "vanlig" mans hjälplösa grodperspektiv. I Gilliams samhälle är maktens arkitektur alltid hotfull och människans svängrum kraftigt begränsat.Men efter Fisher King har vi fått vänta. Och vänta. När han nu återkommer till duken, med De 12 apornas armé, är det med slagkraften hos en atombestyckad boomerang.Om jag droppar namnen på två av männen bakom filmen, scenografen Crispian Sallis (Aliens) och fotografen Roger Pratt (Brazil och Batman), så framgår det kanske vilken visuell happening som väntar den som tar biljetten i vacker hand. Det är dock svårare, att med så trubbiga instrument som svart text på vit botten, göra filmens invecklade tidsresedrama full rättvisa. Men, men. Inledningsvis möter vi ett Philadelphia efter Katastrofen. Året är 2035 och 99 procent av världens befolkning har dött i ett galopperande och hysteriskt dödligt virus (inte hiv!). Under marken, i ett tunnelsystem fullt av underliga byggnader och tingestar i blandad high- och lowtech, har de överlevande konstruerat en tidsmaskin med vars hjälp man ämnar ta sig tillbaka till år 1996 för att försöka hitta orsaken till, och kuren mot, epidemin som startade just detta år. En intern, spelad av Bruce Willis, utses mot sin vilja till tidspilot. Detta är intrigens plattform och från denna lyfter en svärm av bisarra förvecklingar, tänkvärda cirkelskeenden samt dessutom en hel del gammal hederlig action som håller dig fast i stolen ända till den beska slutscenen. Under färden lyckas Gilliam, med sedvanlig svart humor, dessutom reda ut begreppen om självuppfyllande profetior -- den grekiska sierskan Cassandra, Nostradamus, ja alla dessa profeter är egentligen bara tidsresenärer som pratat bredvid mun.Madeleine Stowe förgyller ytterligare i en aningen otacksam roll som älskande tvivlare och Brad Pitt är inte alls bara snygg men mer ska inte sägas. Se filmen. Genast. Sisten in i biografen är en kristdemokrat.Info: De 12 apornas armé bygger på den franska kortfilmen Terassen från 1962. Regissören till filmen Small faces, Gillies MacKinnon, har berättat för Nöjesguiden att han också hade funderat på att göra långfilm av denna historia och därför nu sliter sitt hår över att Gilliam hann före. Det lär nog vara fler som har blivit skalliga.
12 Monkeys
Skådespelare: 
Regi: 

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler filmrecensioner