In the Cut

Roger Wilson 22:28 4 Mar 2004
Det finns en hel del att säga om den här filmen, men låt oss klara av det här med Meg Ryans pattar direkt. Ryan är 42, en hög ålder för en kvinnlig skådespelerska i det grymma Hollywoodsystemet. Och det är också åldern som är den viktigaste orsaken till att Ryan nu slänger bort sin preppiga och präktiga image, och istället går in för att lansera sig själv som en "riktig" skådespelerska. I [I]In the Cut[/I] gör hon därmed avancerade sexscener, visar brösten - och ja, regissören Jane Campion har till och med fått henne att byta frisyr. Som hämtat från boken "Trovärdighet för dummies", liksom. Den verkliga hjälten i den här filmen är annars fotografen Dion Beebe, det är hans foto som drar en in i filmen från första bilden. det är förföriskt, inställsamt - men också olycksbådande. Suggestivt ljussatt med den röda färgen löpande genom varje scen, och med ett flitigt användande av filter, förstärkt av oskärpa och en liksom andfådd klippning. Handlingen förlagd till ett New York där nolltoleransen äntligen håller på att solkas ner. För första gången på länge är New York på film en farlig plats med huvförsedda rånare, sex i restaurangkällare, toplessbarer, korrumperade poliser och de gigantiska högarna av liksäcksliknande sopsäckar i varenda hörn. Kort sagt, tillbaka till den gamla goda tiden - jag tänker på New York i [I]Klute[/I], en film som har flera paralleller med In the Cut än bara ruffiga miljöer. Även här står sexualiteten i centrum, men det erotiska spelet är i sig en väg mot befrielse och frigörelse. Meg Ryans karaktär Frannie drömmer om sin fars ungdomskärlekar i svartvita schablonartade fantasier om frieri på en skridskobana, medan hon i verkligheten på ett betydligt mindre romantiskt sätt hamnar i säng med en mustaschprydd polis som kanske är den farligaste mannen hon kan vara med. Det är långt ifrån första gången som Campion utforskar sexualitet med inslag av dominans och rollspel - men jag föredrar verkligen Mark Ruffalo framför Harvey Keitel, och vem hade kunnat ana att det skulle kunna osa av sensualitet i scener där Meg Ryan var inblandad? Över huvud taget utnyttjar Campion genomgående det mer nedtonade registret av Meg Ryans skådespeleri och låter henne vara observatören bland en samling freaks och färgstarka birollsinnehavare - Jennifer Jason Leigh som hennes erotiskt besatta syster, Sharrieff Pugh som hennes seriemördarfixerade elev och en, för första gången på länge, briljant Kevin Bacon som Frannies psykopatex. Bandet mellan sex och död är starkt genom hela filmen, som till sist blir till en sorts omtolkning av hela seriemördargenren ur en kvinnlig synvinkel, där offerobjektifieringen inte är lika dominerande som vanligt. [I]In the Cut[/I] utvecklas till en destruktiv blandning av åtrå, besatthet och förvirring. Mästerligt fångad utan moraliska förbehåll, där berättandet utan problem hoppar mellan lite Virginia Woolf-referenser, lite seriemördarthriller och en hardcore-erotik som är direkt utrotningshotad i den amerikanska filmen idag. Däremot är symboliken lika tungfotad som vanligt hos Campion. Hon kanske inte är nyansernas mästare när det gäller att ge sexställningar symboliskt värde, men hennes kompromisslöshet i den sexuella frispråkigheten kompenserar - när såg du till exempel en erigerad penis i bild senast i en amerikansk film? Det finns en ärlighet och en rättframhet i de här scenerna, att filmen producerats i samma land där en Jacksonsk bröstvårta framkallat ett nationellt trauma verkar otroligt. För min egen del tror jag inte att jag sett Jane Campion vara så här vital, sexuell och risktagande på mycket, mycket länge.
In the Cut
Skådespelare: 
Regi: 

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler filmrecensioner